Ibland skäms jag, och ibland är jag stolt. Över mitt förflutna, över var jag är idag. Stolt över den resa jag gjort, att jag fortfarande är vid liv och att jag idag ser ljust på min framtid. Över att jag har en helt annan människosyn idag. Stolt över mig själv som fallit tusentals gånger, men alltid rest mig upp igen. Både med, och utan hjälp.
Men, jag lever med en ständig känsla av skuld, ånger. Ett hat mot mig själv, för den smärta jag lät mina närmsta behöva genomlida. En skuld, för alla människor jag gjort illa. Jag känner ånger, för all tid jag kastade bort, den tid jag inte minns hälften av. Som jag förträngde, för att kunna överleva.
Jag minns det jag orkar minnas, och gömt undan det jag inte orkar med. Vid enstaka tillfällen har jag vågat fråga, vad jag förträngt. Men jag har aldrig någonsin orkat lyssna, eller velat lyssna. För jobbigt, för mycket skuldkänslor.
Jag känner alltid flera känslor på en och samma gång. Försöker gottgöra i den mån jag kan, trots att jag vet att jag aldrig kan göra mig kvitt.
Detta kommer ikapp mig, ibland ofta och ibland mer sällan. Det äter upp mig, alla dessa jäkla känslor. Jag önskar att det på något sett, gick att få göra/leva om den perioden. Ställa allt tillrätta. Men jag vet, att jag verkligen förtjänar detta. Efter all smärta jag gett de jag älskar mest, är det väl inte mer än rätt, att jag ska få känna smärta jag också. Men jag vet, att jag inte ens känner hälften av vad dom gjorde.
Den personen, som var mest oskyldig, fick nog genomlida mest. Och jag vet, att om du läser mina tankar här just nu, så vet du vem du är. Älskade E <3

Idag är jag stark, starkare än många. En jävligt bra mamma, har familj, och helt underbara vänner.
Jag har lärt mig av min resa, jag har lärt mig att jag klarar tamefan allt!

Tänk alltid en, två och tre gånger, innan du agerar. Det upprepar jag gång på gång i mitt huvud.

All kärlek, till mina älskade som alltid stöttar mig.
/ Ebba <3