För ett par år sedan, var jag bara skinn och ben. Väldigt låg vikt, kunde inte äta. Hur hungrig jag än var, och hur god maten än såg ut att vara så räckte det med att den hamnade i min mun och jag höll på att spy. Allting äcklade mig. Jag rasade i vikt, blev ganska peppad om jag ska vara ärlig - "är det inte svårare att gå ner i vikt än såhär?!" tänkte jag om och om igen. Tillslut tappade jag kontrollen, allt gick överstyr. Jag orkade inte längre kliva upp ur sängen, jag minns att jag fick sova på en extrasäng på övervåningen för att jag inte orkade gå i trapporna. Sjukskrivning ifrån skola och jag sov mig igenom dagar och nätter. Fick jättebra hjälp tillslut, och blev bra igen och i samband med graviditeten något år senare gick jag upp 40(!!!!!!!) kg. Mådde fruktansvärt över detta, samtidigt som jag var livrädd att tappa kontroll ytterligare än gång.
Höll mig på banan, tills för ett par månader sedan. Doshöjning på medicinen, resulterade i sämre matlust och jag blev peppad i början. Tills det ytterligare en gång spårat ur. Äter så gott det går, vissa dagar mer och vissa dagar mindre. Men jag rasar i vikt. Jag har kommit så långt i mig själv idag, att jag denna gång ser att det är problem. Att jag inte har kontroll, och att jag absolut inte vill gå ner ett enda gram till.
Jag är fullt medveten om, att mina ben på kroppen sticker ut. Och det är jobbigt att få kommentarer om det. Samtidigt som jag tror att om jag inte skulle fått kommentarer om det, kanske jag själv inte skulle uppmärksammat det. Så tack till er som faktiskt har slängt det i ansiktet på mig, tack vare er kanske jag kan ta tag i det innan det går för långt.